gsystrar

I min familj ifall man vill få det man vill ha så måste man vara tidigt ute med sina önskningar. Så här kommer Ellen Dellen Du Von Essen, En viss fröken Sverdrups önskelista.


Parfymen Miss Dior Cherie. För att den luktar helt fantastiskt. Och för att man känner sig lite som en saga när man har den på sig.


Lomography fisheye camera. För att den är det charmigaste jag varit med om i hela mitt liv. Dessutom är Lomographys regler för hur man använder deras kameror underbart charmiga.


Fina underkläder. För att det gör att man känner sig ganska underbar.


En balklänning. En väldigt femtiotalig balklänning i antingen många lager spets och tyll eller smaragdgrön brokad. I vilket fall som helst en enormt puffig kjol.


En himla massa bra böcker, alldeles för många för att skriva alla här.


Ett sminkbord, men vete fan var det ska få plats. Fint i varje fall.


Att livet ska kännas såhär och jag får vara prinsessa i era sagor.


Där har ni min önskelista. Jag kommer nog på mera närmare födelsedagen.

Att det ska behövas besök från småland för att få mig till botan!



Vi ville prova orgeln i allhelgona-kyrkan men "Näe, det får ni ente..."

som om att magnolian visste vad det är för dag imorgon

jag vet iallafall

kamil vet det också, och åter igen plånkiplånk, men det känns bra!

Min mormors brors frus mors klänning.
Den är från 20talet och i tunnt, frasigt blåmönstrat tyg.
Man ser nästan den asymetriska rosetten i halsen.
Om ingen bjuder mig på vals/tango-kalas snart blir jag tokig.

Amanda är det okej om jag har denna på lördag?

det är april nu.
alla blommor knoppas
alla flickor hoppas

angående blondinbellas viktökning skriver dennism att man är snygg tills knäskålarna slutar synas. Undrar mest vad han menar med att de syns.

vi har varit hos farmor och farfar idag.


Farmor har två plastankor, men de har aldrig träffats för en bor i trädgården och en i badrumsfönstret. Dom är ändå bästa vänner fastän att dom inte ens visste om varandra innan jag berättade det för dom. Nu är jag som en hemlig budbärare emellan dom.

Han är ju så snygg!, men ellen vet du? jag kan inte den dagen när dom ska spela i köpenhamn. De har hela turnen på hemsidan. Vi måste tycker jag.

Idag berättade jag det för en som är min största idol i världen, och han tyckte att jag skulle tacka ja, så jag tror jag gör det, jag kommer ju ändå inte bli vald och då har jag ju iallafall fått stå på vallistan och det är väl lite coolt. Typ bara lite

Och så mitt i maten ringer man mig och frågar om jag vill vill stå på moderaternas vallista till kyrkofullmäktige i dalby i höst,
och jag liksom bara oj!
och jag liksom bara va?
och liksom bara jag?
Jag har två dagar på mig att bestämma mig.

jag kommer aldrig tröttna på att ta foton på mig själv i denna klänningen.

Visst berättade jag att jag var i kyrkan igår?
Och att jag lyssnade på när Emelie spelade?
Jag tvingade henne spela Du är en bön och Gud, i dina händer fast hon egentligen inte tycker om dem bara för att jag älskar dem eftersom jag har fina minnen av dem.  Och hela kyrkan var mörk, jag kunde bara ana takkronorna och altaret där nere och bänkarna. När jag stirrade ut från läktaren kändes det som om kyrkan fortsatte fast jag egentligen vet att den slutar. Jag försökte fota men allt blev svart. Bara orgeln var upplyst.
Och jag låg på golvet och stirrade upp i taket och tänkte att nu spinner en hel värld runt mig, över mig, med mig och utan mig i takt till Emelies toner. Att när Emelie slutar spela finns rytmen kvar, osynlig men spinner ständigt världen runt.

Men innan jag stack till kyrkan, när jag väntade på min tvätt som skulle torkas i tumlaren, lyssnade jag på musik på min dator och lekte lite med facebook tror jag (jag vet inte, minns inte riktigt). Och plötsligt när jag började lyssna på orden de sjöng så fick jag en så himla underlig känsla. Det kändes lite som om orden slingrade sig runt min bröstkorg och etsade sig fast där som en ring och som om de brände sig fast på min näthinna. Lite som om det gick en rysning utmed min ryggrad och ut i mina fingertoppar. Lite så.
Det jag tänkte var det här är ju mig detta handlar om. Det är precis jag.
Sex-sju sekunder varade det. Sen tog texten slut.

Jag lyssnar på den igen och plötsligt är den en helt vanlig låt igen. Fast en ganska fin sådan. Jag slog upp texten på internet och läste den. En ganska vanlig text. Kan handla om lite vad som helst. Antagligen handlar den om någon som är kär i någon som inte är lika kär tillbaka. Eller kanske någon som vill ha kontroll på allt och dess vän säger: släpp taget. Jag vet inte riktigt. En ganska allmän text helt enkelt.

Men stycket jag hörde där det kändes som jag:
" I don't know, it could be me
I'm always asking for more
(More, more, more)
I keep running around in circles
I keep looking for a doorway
I'm going to need two lives
To follow the paths I've been taking"

Alltså det kan ju betyda vad som helst, verkligen. Ganska underligt faktiskt. Är det mitt undermedvetna som försöker säga något till mig möjligtvis eller är det bara trams?

Och sen mitt i allt ihop så ringde Emelie och sa att vi snart skulle ses i kyrkan och där satt jag med tårar på kinderna och en underlig känsla i mig. Inte ledsen, fast inte glad heller. Slutna ögon som lyssnade på den lilla textraden om och om igen. Så jag fick bara stänga av musiken, torka bort tårarna och ta ut min tvätt innan jag gick till kyrkan.

Och sen gick vi in i en tom kyrka och medans jag låg på golvet så spelade Emelie hela världen för mig. Och allt snurrade i mig och vid orgelen lyste allt så himla klart och Emelies silhuett  blev mörk i jämförelse. Precis där, i den känslan, den kvällen, vill jag stanna. Hela tiden. Alla dagar.

Emelie spelade för oss i kyrkan. Jag låg på golvet och lyssnade för det är så man lyssnar bäst. Kanske tycker jag om att ligga på golv för att man ser världen snurra runt en och man är i centrum, fast utanför, även om man bara ligger ner och man är liten och obetydlig och världen är stor och alla färger är starka och man är liten och obetydlig och levande.

I vilket fall som helst var det underbart.

Jag har sprungit 12,5 kilometer nu. Så ni vet. Sen tog jag denna bilden

men sen ska jag till storstan malmö, så du blir det detta

Jag borde göra allt jag borde göra och sluta tänka på allt jag tänker på. Ungefär så.