gsystrar

Visst berättade jag att jag var i kyrkan igår?
Och att jag lyssnade på när Emelie spelade?
Jag tvingade henne spela Du är en bön och Gud, i dina händer fast hon egentligen inte tycker om dem bara för att jag älskar dem eftersom jag har fina minnen av dem.  Och hela kyrkan var mörk, jag kunde bara ana takkronorna och altaret där nere och bänkarna. När jag stirrade ut från läktaren kändes det som om kyrkan fortsatte fast jag egentligen vet att den slutar. Jag försökte fota men allt blev svart. Bara orgeln var upplyst.
Och jag låg på golvet och stirrade upp i taket och tänkte att nu spinner en hel värld runt mig, över mig, med mig och utan mig i takt till Emelies toner. Att när Emelie slutar spela finns rytmen kvar, osynlig men spinner ständigt världen runt.

Men innan jag stack till kyrkan, när jag väntade på min tvätt som skulle torkas i tumlaren, lyssnade jag på musik på min dator och lekte lite med facebook tror jag (jag vet inte, minns inte riktigt). Och plötsligt när jag började lyssna på orden de sjöng så fick jag en så himla underlig känsla. Det kändes lite som om orden slingrade sig runt min bröstkorg och etsade sig fast där som en ring och som om de brände sig fast på min näthinna. Lite som om det gick en rysning utmed min ryggrad och ut i mina fingertoppar. Lite så.
Det jag tänkte var det här är ju mig detta handlar om. Det är precis jag.
Sex-sju sekunder varade det. Sen tog texten slut.

Jag lyssnar på den igen och plötsligt är den en helt vanlig låt igen. Fast en ganska fin sådan. Jag slog upp texten på internet och läste den. En ganska vanlig text. Kan handla om lite vad som helst. Antagligen handlar den om någon som är kär i någon som inte är lika kär tillbaka. Eller kanske någon som vill ha kontroll på allt och dess vän säger: släpp taget. Jag vet inte riktigt. En ganska allmän text helt enkelt.

Men stycket jag hörde där det kändes som jag:
" I don't know, it could be me
I'm always asking for more
(More, more, more)
I keep running around in circles
I keep looking for a doorway
I'm going to need two lives
To follow the paths I've been taking"

Alltså det kan ju betyda vad som helst, verkligen. Ganska underligt faktiskt. Är det mitt undermedvetna som försöker säga något till mig möjligtvis eller är det bara trams?

Och sen mitt i allt ihop så ringde Emelie och sa att vi snart skulle ses i kyrkan och där satt jag med tårar på kinderna och en underlig känsla i mig. Inte ledsen, fast inte glad heller. Slutna ögon som lyssnade på den lilla textraden om och om igen. Så jag fick bara stänga av musiken, torka bort tårarna och ta ut min tvätt innan jag gick till kyrkan.

Och sen gick vi in i en tom kyrka och medans jag låg på golvet så spelade Emelie hela världen för mig. Och allt snurrade i mig och vid orgelen lyste allt så himla klart och Emelies silhuett  blev mörk i jämförelse. Precis där, i den känslan, den kvällen, vill jag stanna. Hela tiden. Alla dagar.