gsystrar

sista dagen i italien hälsade vi på en liten vingård (5ha) som drevs av en snäll familj. Där bodde tre små barn som hette Geovanni, Matteo och Anna. Anna var äldst (5 eller 6 år) och hon pratade jättemycket med mig. Jag  nickade för jag visste hon sa viktiga saker.

Riva del Garda



Venedig

Så ser man ut idag. Fast på andra hållet.

Jag är en sådan som lägger upp bilder på vad jag lagat. Detta lagade jag till mig själv. Såhär kan ni göra det:
1. Koka pasta och fräs lök och purjolök.
2. Ha i Creme fraiche(?), soja, chili, tärnad paprika och svamp. Sojan är bara för att min fick ful färg innan jag hade i soja. Ha i lite vatten för att det ska bli lagom.
3. Lägg upp på tallrik. Krydda med soltorkade tomater och salt och peppar.

Förra gången jag skulle beskriva ellens klädstil så använde jag bara ordet "plåttrig" och i efter hand så tycker jag väl inte att det var riktigt rätt. Nu skulle jag använda orden "färgkontraster", "retro", och "plåttrig".
emelie

(varning! Långt inlägg! Om ni vill kan ni bara kolla på de tusen bilderna på min nya tröja)


Vad än man i sitt huvud vill tycka så är utseende och personlighet något som är intimt förknippade. Vår identitet ligger inte bara i hur vi tänker och vad vi tänker utan också i hur vi ser ut, hur vi för oss och inte minst hur vi klär oss.
Att klä sig är ett sätt att uttrycka sin personlighet, få utlopp för sin kreativitet. Om man känner för det kan man klä sig från topp till tå i neon, klippa sönder sina kläder eller kanske klä sig bara i klänningar från tjugotalet.
Eller kanske tycker man om att hoppa omkring i hög hatt, randig rosa kjol, spetshandskar och blåvit randiga tröjor.

Men trots att klä sig är ett så mäktigt vapen för uttrycka sina åsikter så finns det ändå alldeles för många lagar vi bygger runt oss för vi är ju egentligen flockdjur och därför lyder vi grupptrycket. Till exempel så klär vi oss inte i runda bollar. Vi målar oss inte gröna i ansiktet eller går om kring i bara underkläder.
Man gör helt enkelt inte så. Inte accepterat.
Istället köper vi karaktärslösa människor bodyer och korta vippiga tyllkjolar och beiga chinos så som är inne. För vi vill ju inte vara konstiga.

Att ha en alternativ stil är inte att vara alternativ. Det finns ändå tusen andra små barn som har precis samma stil som vi. För det är ju nästan aldrig någon som vågar göra något riktigt klädgalet. Kanske kommer man bara lite närmare den stil som man egentligen skulle haft om vi inte hade brytt oss om alla andras åsikter.
Varför hämma sin kreativitet?



Då är alltså det jag undrar:
• Hur påverkar min klädstil det bemötande jag får av andra människor?
• Blir jag vänligare bemött i vissa sorters kläder?
• Vilka sorters kläder gör att folk litar mer på mig?
• Hur ser personer av motsatta könet på mig i olika klädslar?
• Hur påverkar kläder hur mina vänner ser på mig?
• Hur påverkar min klädstil min personlighet?
• Ser jag på mig själv annorlunda i olika kläder?
• Uppför jag mig annorlunda i olika kläder?
• Hur är mitt självförtroende när jag har kläder på mig som jag själv tycker är fula?
• Hur kan jag avsexualisera mitt utseende och hur kan jag sexualisera det?
• Hur bemöter killar mig beroende på om jag utstrålar sex eller inte?
• Hur bemöter tjejer mig?

Tusen frågor och jag har teorier men inga svar. Detta ska jag undersöka genom att klä mig i olika stilar, i en vecka var, i skolan. Efter skolan får jag klä mig i vad jag vill.

shopping är roligt ibland, men det tär mycket på en. Det jag har kommit på är att man ska ha hellre ha för lite kläder på sin än för mycket, och hellre för lite grejer med sig än för många. När jag blir trött och varm är det iallafall helt kört.


På denna bilden ger ellen, som från och med nu alltid måste godkänna våra outfits, lite kritik åt jackan christa valde.
emelie

eftersom det är sommar så leker vi.

modeflickan säger: Om du kör basic, gör det med stil. Och Christa gör det alltid med stil.

ps. Om modeflickan får för medskribinenter i denna blogg så postar hon en långmodefundering och lite snack om sitt nya projekt. Annars postar hon bara en lite kortare version bara. ds.

amanda sa precis att hon skulle skriva ett inlägg men sen när jag kom tillbaka till datorn så var hon inte här och inget inlägg fanns det heller. Frågan är om det gör något, men dt är ändå synd för hon skriver faktiskt bra.

Den här bilden ritade ellen för typ tre fyra år sen, alltså långt innan hon klkippte den frisyren i höstas. Det tror jag inte att hon minns eller?


Imorron drar töserna till norge och det betyder mycket för oss, för i norge ska vi leva sommarlovsdrömliv med ellen, och det är det vi allra helst av allt vill. Det är ju nåt speciellt att resa till utlandet! Att gå till forex och växla pengar och sånt. Sen är det ju också mycket viktigt att man har med sig en väldigt en svensk present, och det fixade jag i förrgår. Resan kommer väl att bli ganska så jättelik förra förutom en grej, i år ska vi spela fotboll! och jag ska vara bäst!


Den svenska presenten

emelie

Okej, jag erkänner. Jag har klippt mig. Jag ser ut som en liten flicka.
eller som rasmus sa "En blandning av amelie från monmatre och en julgris"

Min mamma sa att jag såg fin ut. Att det jag hade på mig var finare än något annat jag har haft på mig på jätte länge. Och det var underligt för jag kände mig vanligare och tråkigare än vad jag vanligt känner mig. Som om jag var ett av alla andra modeoffer.
Och det leder mig till frågan; håller jag på att bli som alla andra, tappa min kreativa och inte helt snygga stil? Och är det det som krävs för att bli snygg, att se ut som alla andra?


(jajaja, bilden är ful, so what?)
Bodyn från gina (ja, jag håller nog på at bli som alla dom), halsband secondhand, skärp egengjort och svart, puffig kjol från H&M (Ny! ni får se den när jag orkar fota på riktigt)

Jag älskar när kyrkan är tom. Fast tyska snälla turister är också okej. Har spelat mycket senaste tiden eftersom jag snart ska spela en kvarts orgelmusik som inledning till en konsert för vissa präster och tanter som jag vill ska tycka om mig.
emelie