gsystrar

Världens bästa författare, Frode Grytten, skriver på nynorska och jag vet inte om han finns översatt någonstans. Så därför har jag översatt hans bästa text, 00:00, bara till er eftersom den är så himla underbar.
(och jag blir helt förvirrad och blandar norska och svenska hejvilt om jag gör det för länge, sä ni får säga till om det är något ni inte fattar)

I alla fall, här kommer den:

00:00

Sjung för mig, viskar du i mörkret. Jag känner din andning, mild och lugn. Rummet har stillnat. Du kurar ihop dig intill mig. Vi är John och Yoko.
Jag vill att du ska sjunga för mig, säger du igen.
Jag protesterar. Jag kan inte sjunga.
Du vet att jag inte kan sjunga, säger jag.
Berätta en historia för mig då! säger du.
Vadå för historia? frågar jag.
En kärlekshistoria, svarar du.
Ska huvudpersonen vara en pojke eller flicka?
Det kan du bestämma.
Och var ska berättelsen vara från?
Det är du som ska berätta!
Jag ler och säger att det inte är så lätt.
Ok, hitta atlasen, säger du.
Jag hoppar ur sängen och hittar atlasen i hyllan. Golvet är kallt. Över hustaket hänger en låg måne. Staden tar ett andetag.
Nu ska vi se, säger du och tänder nattduksbordslampan.
Du stänger ögonen och placerar pekfingret på en sida i namnregistret.
Orinoco, läser du. Du ska berätta en historia om Orinoco.
Vad är Orinoco? frågar jag.
Vet du inte vad Orinoco är? Du är hopplös i geografi.
Jag vet, säger jag, jag är hopplös i geografi.
Jag vet inte, jag heller, erkänner du.
Jag kollar kartreferensen, 69 D2.
Du slår upp sidan 69, hittar D2.
Det borde du ha vetat, säger du. Orinoco är floden som rinner genom Venezuela.
Jag kysser dig.
Det borde jag vetat.
Imorgon seglar vi nerför Orinoco, säger du. Bara du och jag. Nerför Orinoco.
Jag tror det är en sång som heter det, säger jag. Orinoco flow.
Jag har ingen aning, säger du. Jag är hopplös när det gäller musik.
Jag vet det, säger jag. Du är hopplös när det gäller musik.
Läs om Orinoco, säger du.
Jag hittar lexikonet i hyllan och läser högt:
Flod i Venezuela, har sin källa nära gränsen till Brazilien, strömmar i en stor båge mot väst, nord och nordöst till atlanten och bildar vid mynningen ett kollosalt delta, 30000 kvadratkilometer.
Allt verkar så tråkigt när du läser det i ett lekikon, säger du.
Jag protesterar.
Jag tyckte det var ganska erotiskt, säger jag.
Jag känner kurvorna i din kropp, följer linjerna och bågarna. Jag har tänkt göra en bok till dig, en liten bok med namn på olika städer i världen. Bara namn på platser. En diktsamling med namn från Abeløya till Åsgårdstrand.
Jag har redan valt ut några. Jag har dig upp i huvudet. Mezzolombardo. Avalon. Gobi. Idaho. Carickfergus. Rialto. Alberobello. Zhengzhou. Yokohama.
Du älskar sådana namn. I timmar kan du bläddra i atlas och lexikon.
Välj en stad, säger du. Välj en by där vi ska bo ihop.
Buenos Aires, säger jag.
Bara damm och gamla nazister, säger du.
Tanger, säger jag.
Öken och skorpioner, säger du.
Brazil, då.
Avenyer och ficktjuvar.
Jag ler.
Trieste, säger jag.
Jag tänker att det ska bli den vackraste boken. Appleton. Lago Maggiore. Orangefield. Nebraska. Goolgowi. Tessaloniki. Isla de Pinos. Matosinhos. Eldlandet.
Jag stryker dig längs nacken och nerför ryggen. Jag tänker på att också alla kroppsdelarna har bestämda namn. Hypofys. Nyckelben. Äggstockar. Hjärtkamrar. Näsflikar.
Här är Riva del Garda, tänker jag. Där är Napoli. Ner är Oporto. Reno. Tallin. Jag stryker över Hyannisport. Jag smeker Etaples. Jag kysser Rio Negro. Jag klättrar upp på Nautgarsstind.
Swim-Two-Birds! Khaibarpasset! Yellowknife!
Mitt huvud nynnar dig. Du är tjugofyra städer på en gång. Jag vill resa i dig, upptäcka dig, försvinna i dig.
En tunga över parkeringsplatsen. En kyss under en viadukt. Fingrarna längs en övergiven järnvägsstation.
Torn. Broar: Bukter. Fyrer.
Inishbofin. Funafuti. York. Odessa. Ujung Pandang.
Städer andas, du andas.
Städer väntar på historier, du väntar på historier.
Berätta en historia, säger du. En historia där vi reser bort ihop.
Jag studerar en sida i atlasen där landskapet är mätt i 1:100000.
Jag tänker att jag inte behöver resa. Jag kan stanna här. Jag har dig i 1:1.
Du är Trieste, Iguassufalla, Last Hope Sound. Du är Ellesmere, arras, Dieppe.
Jag har huvudet i din hamn, handen runt ekvatorn, fingertopparna på andra sidan parken. Du ler mot mig, nästan inne i sömnens landskap.
Lägg dig inte att sova ännu, säger jag.
Men berätta då! säger du.
Stilla för du fingret över min hud, som om du ritar mig på nytt, ett kartblad i fyra färger. Du kysser min nacke. Jag känner din tunga och hur spottet sakta blir kallt i luften.
Vi ligger sammanflätade, två gator som möts nere vid Canal Grande.
Alger. Tréport. Rockville. Éloyes. Eiriksjökull. Timbuktu. Oaxaca. Port-au.Prince.
Jag har dig i hela kroppen.
69, D2.
Är vi i Orinoco nu? frågar du utan oro.
Jag skakar på huvudet.
Nej, vi är inte i Orinoco, säger jag.
Jag säger det inte högt, men i natt kommer hela världen försvinna.
Bara du kommer bli kvar.